Sting at Lisebergshallen...

Daniel Claeson ser en Sting som är så avslappnad att han ibland glömmer bort hur man spelar bas.

När de där urläckra multistrålkastarna för första gången gör sig påminda, när han nyss berättat en historia om hur fälten utanför hans slott böljar som ett hav av guld, när första textraden i 'Fields Of Gold' liksom bara kommer smygande. Det är då jag inser exakt hur mycket jag tycker om den där låten. Och hur ofta jag glömmer att jag faktiskt gör det.

När Sting hänger basen på väggen ovanför den öppna spisen, den han brukar sitta och prata med sin döda pappa intill, så är det för 'Fields Of Gold' jag kommer att minnas honom. Ett fint minne, sanna mina ord.

Faktum är att jag en bra stund efteråt sitter och funderar över om jag inte skulle kunna tänka mig en två timmar lång Sting-konsert i en utsåld Lisebergshall med bara en enda sång. Vad jag kommer fram till? Att jag förmodligen skulle njuta.

Dessutom skulle jag slippa en hel del av de märkliga tics han och bandet har för sig. Det brukar vara en bra tumregel att inte lita på vare sig bilförsäljare med mustasch eller trummisar som lirar i muscle tee och joggingbrallor. Den stämmer ganska väl även i afton och detta trots att trummisen i fråga är den högst namnkunnige och på vissa sätt rätteligen beundrade Vinnie Colaiuta. I jazzigare, mer komplexa låtar är han en klippa, men så fort det ska till att rockas så är det som att mötas av en ivrigt susande vägg av cymbaler och bankande pukor. I de gamla The Police-dängorna 'Every Little Thing She Does Is Magic', 'Demolition Man' och 'Driven To Tears' är det gamla uttrycket less is more så långt borta att man inte ens ser det om man kisar mot horisonten. Och det är på gränsen att jag står ut när virveltrumman för varje slag naggar trumhinnan i kanten. Det som ska vara funkrockigt och svängigt låter snarare som ett stelopererat Red Hot Chili Peppers på vinyl-LP körd på 45 varv i minuten.

Det märkliga med detta är att den sida jag normalt sett har svårast för med Sting, den spirituellt magiska och skimrande, är den jag uppskattar absolut bäst denna torsdagkväll. De lugna, eteriska partierna. 'Ghost Story' och countrystompiga 'I’m So Happy I Can’t Stop Crying' är väldigt, väldigt fina. Till och med eposet om herr och fru räv, The end of the game, drar ner i alla fall en lätt golfapplåd inombords. Och 'Every Breath You Take' med allsång, handklapp och ''vi kör en vända till''-refräng på slutet går naturligtvis inte att bortse från.

Sting själv? Skön typ. Sjunger läckert och säkert. Proffsig, på gott humör, avslappnad. Så avslappnad att han glömmer bort hur man spelar bas ibland. Som fuskande hobbybasist måste jag säga att just DET känns riktigt bra.

(c) Göteborgs-Posten by Daniel Claeson

Sting glänser bäst ensam...

Så många får hans ''Back to bass tour''.

Råkade slå upp ordet perfektionist i ordlistan.

Hittade Sting bland förklaringarna.

Däremot stod inget om att pretentionerna kunde vara så kul som sångarens jubileumsresa är i kväll.

In från sidan utan dramatik, i anspråkslös vit t-shirt och blåjeans. En bas sliten ned till träet. Ett tiotal scenlampor som varken rör sig, blinkar eller färgar scenen.

Stings entré och 'All This Time'-inledningen säger det mesta om kvällen. Med jubileumsturnén 'Back to bass' vill sångaren uppenbarligen gå tillbaka till kärnan i sin karriär. Här finns inga uppbackande symfoniorkestrar eller slagverksonanister. Bara Sting, hans röst, basen och en gedigen samling sånger.

Den fem musiker starka uppbackningen är visserligen alltid imponerande kompentent. Det är omöjligt att hitta en enda skev ton hos Dominic Miller, gitarristen som varit Sting trogen i 22 år. Fiolgalningen Peter Tickell ser ut att kunna förlora allt utom kontrollen när han gör fullständigt vansinne bland taktbyten och funkfrossa i 'Love Is Stronger Than Justice (The Munificent Seven)'. Och trummisen Vinnie Colaiuta är så tajt att han skulle vakna panikslagen mitt i natten om så ett enda av hans hjärtslag slog i otakt.

Men, det är ändå en befriande enkel inramning.

I kväll får i stället låtarna vara i fokus och själv får Sting glänsa som den svängiga basist han är bakom ledarrollen. För att vara ofelbar musikerpop utan taggiga kanter håller sig bandet dessutom borta från allt för många överdrivna solouppvisningar.

Då går det att bortse i från konserten efter en mäktig 'Fields Of Gold' irrar bort sig i sömniga 'Sacred Love' och sen inte riktigt reser sig på en halvtimme.

(c) Aftonbladet Joacim Persson